Varför bry sig om HBTQ?

12-16 juni är det West Pride 2019 i Göteborg.

Och?

Jag är inte gay. Jag är inte transperson. Jag anser mig inte vara queer på något vis.

Jag är CIS-person, dvs. jag identifierar mig med det kön som jag föddes som. Min fysiska kropp stämmer överens med min identitet. Jag är lyckligt gift med en person av motsatt kön. Jag känner mig sällan diskriminerad.

Så varför bryr jag mig om HBTQ-frågor?

För mig handlar HBTQ-frågor om att alla människor har rätt att vara den de är, att visa vem de är, att se ut och klä sig hur de vill, utan att drabbas av någon form av våld, glåpord eller hot. För mig är det en självklar rättighet. Problemet är att det inte är självklart överallt i världen idag och inte heller i Sverige, hur tillåtande vi än anser oss vara. Vi må ha kommit ganska långt gällande juridiska rättigheter, men det står sämre till med acceptansen i samhället och våra normer. Jag ser mycket sällan två personer av samma kön som håller varandra i handen eller kysser varandra i offentligt. Det tycker jag är både skrämmande och tragiskt.

Om HBTQ-personer kan visa vem de är och öppet vara sig själva i samhället så öppnar det upp för fler möjligheter för mig som heterosexuell CIS-person att vara precis den individ som jag är, utan att fundera på om jag passar in i de ramar som tilldelats mig pga. kön, ålder och ursprung osv. Ett mer HBTQ-vänligt samhälle är ett samhälle mer färre fördomar och mer tolerans mot olikheter.

Jag är övertygad om att hela samhället skulle vara lite friare, lite mer äkta och lite mer färgglatt om alla vågade och fick vara precis de vi är. Och vi skulle alla må och fungera så mycket bättre. Därför är HBTQ-frågor allas frågor. Därför bryr jag mig.

 

PS. Du hittar mig i Infocenter i Nordstan eller Pride Park (Bältesspännarparken) före och under West pride.

Pridehand.jpg

Foto: Josefin Haraldsson

Konsten att förlåta – för din egen skull

Förlåtelse är inte att inte utkräva ansvar. Förlåtelse är inte att släta över. Men motsatsen till förlåtelse är bitterhet och en eventuell hämndspiral som aldrig tar slut. Vinner du något på det?

Har du någon gång tänkt och känt ”det där kommer jag aldrig att förlåta”? Har den tanken varit förknippas med positiva känslor? Nej, troligtvis inte. Det kan kännas ”bra” på något sätt att känna ”Här drar jag min gräns. Jag tar ingen skit. Jag accepterar inte vad som helst”. Men vinner du på att känna så? Mår du bra av det?

Nordstedts stora svenska ordbok förklarar att ordet förlåtelse betyder att ”Upphöra att kräva gottgörelse för liden oförrätt”. Förlåta är att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Vår bibehållna bitterhet och oförmåga att förlåta skadar bara oss själva. Syftet med att förlåta är att frigöra dig själv. Du förlåter för din egen skull.

Att förlåta innebär absolut inte att du slutar att utkräva ansvar, att du slätar över, förringa eller rättfärdiga det som hänt. Du ger inte personen som skadat dig ditt OK. Din förlåtelse innebär att du kan släppa det som hänt och inte låta det fortsätta att skada dig. Den som mår sämst av din oförmåga att förlåta är säkerligen du själv.

5 steg för att förlåta:                                                                                                       

  1. Erkänn att du blivit sårad eller skadad. Formulera dina känslor och skriv ner dem.
  2. Vänta inte på ett Förlåt mig! från personen som gjort dig illa. Risken är att du kan få vänta för evigt. Personen kanske inte ens vet eller förstår att den gjort dig illa.
  3. Förlåt för din egen skull. Förlåt personen som gjort dig illa för att du själv ska kunna gå vidare och lämna oförrätten bakom dig. För att du ska bli fri och inte låta händelsen skada dig mer.
  4. Formulera ditt förlåt, gärna skriftligt, och uttala det högt för dig själv eller för en vän som kan lyssna utan att värdera, döma eller kritisera.
  5. Var försiktig med att framföra förlåtelsen till motparten. Om du känner ett behov av att deklarera din förlåtelse, tänk efter först. Vad är syftet med att uttrycka din förlåtelse till motparten? Kommer det att leda till något gott? Förvänta dig ingen ånger eller ”jag förlåter dig också”. Det finns en risk att personen känner sig angripen, säger emot dig eller tystar dig, vilket kan resultera i att du blir arg och besviken. Gör dig inte beroende av motparten! Kom ihåg att du inte behöver framföra ditt förlåt alls. Det är du som sätter punkt på egen hand.

Personer som har större benägenhet att förlåta kännetecknas av att de är mindre fientliga och depressiva, har lägre grad av självupptagenhet, starkare samarbetsvilja och större empati. Är du en av dem?

 

nomudnolotus

 

Hur du skaffar dig en livssten

Alla skulle ha en sten att luta sig mot. En livssten som gör att du står stadigare när det blåser. Som gör att du vet var du står för och står för det.

Livsstenen innehåller följande:

Dina värderingar: Dina värderingar är grundbultarna i dig. De summerar varför du gör som du gör och vad som provocerar och upprör dig. Dessa är din moraliska kompass som visar dig vägen i små och stora beslut. När du inte själv lever efter dina värderingar uppstår självförakt.

Din livsuppgift/mission: Din livsuppgift beskriver vad du vill uppnå i livet och hur du vill att du ska bli ihågkommen. Denna guidar dig i dina val i livet och besvarar troligtvis frågan ”vad ska jag bli när jag blir stor”.

Dina sanningar om livet: Dina sanningar om livet är hur du accepterar att livet är. När du är klar över dem är det färre företeelser som gör dig upprörd. Exempelvis, om en av dina sanningar om livet är ”Ingenting varar för evigt” så blir du mindre arg eller ledsen när en förändring i ditt liv sker. Du vet ju att ingenting varar för evigt. Förändringar kan vara nog så jobbiga ändå, men om detta inte är en sanning i ditt liv så blir förlusten än värre eftersom den kommer så oväntat. Du kan fyllas av en känsla av orättvisa, börja leta efter syndabockar och till slut drabbas av bitterhet.

Meningen med livet (enligt dig): Meningen med livet guidar dig i hur du ska leva ditt liv. Om du inte lever enligt din egen devis, eller på allvar försöker att göra det, lever du en lögn.

Så här gör du för att sätta upp din egen livssten:

Reflektera över följande

  1. Vad vill du åstadkomma i livet? Vad vill du att folk säger om dig på din begravning?
  2. Tänk dig att du ligger på din dödsbädd. Vad ger du för råd till dina nära & kära, barn eller barnbarn?
  3. Vad provocerar dig? Vad är den gemensamma faktorn för dessa tillfällen? Där hittar du svaret på vilka som är dina värderingar.
  4. Om du behöver, ta hjälp av en bra coach.
  5. Kom ihåg att stenen när som helst kan revideras. Föreställ dig att det som står på stenen inte är inhugget, bara ditmålat.

Är du nyfiken på vad som står på min livssten? Läs mitt blogginlägg ”Livet blir lättare med en sten” från 21 maj 2018.

Så, när ska du skaffa dig en sten?

Livssten

 

Livet blir lättare med en sten

Vad står det på din livssten? Nej, trots att jag ofta pratar om döden menar jag inte din gravsten. Jag menar ditt livs sten. Där du har dina värderingar, motton och ledstjärnor inpräntade. Den som guidar din genom livet, som du tryggt kan luta dig mot eller ta skydd bakom. Den som du ständigt kan återkomma till för att bekräfta att du tagit rätt beslut eller konsultera före ett beslut.

Med en livssten står du stadigare när det blåser. Du vet var du står för och står för det.

Livsstenen innehåller följande:

Dina värderingar: Dina värderingar är grundbultarna i dig. De summerar varför du gör som du gör och vad som provocerar och upprör dig. Dessa är din moraliska kompass som visar dig vägen i små och stora beslut. När du inte själv lever efter dina värderingar uppstår självförakt.

Din livsuppgift/mission: Din livsuppgift beskriver vad du vill uppnå i livet och hur du vill att du ska bli ihågkommen. Denna guidar dig i dina val i livet och besvarar troligtvis frågan ”vad ska jag bli när jag blir stor”.

Dina sanningar om livet: Dina sanningar om livet är hur du accepterar att livet är. När du är klar över dem är det färre företeelser som gör dig upprörd. Exempelvis, om en av dina sanningar om livet är ”Ingenting varar för evigt” så blir du mindre arg eller ledsen när en förändring i ditt liv sker. Du vet ju att ingenting varar för evigt. Förändringar kan vara nog så jobbiga ändå, men om detta inte är en sanning i ditt liv så blir förlusten än värre eftersom den kommer så oväntat. Du kan fyllas av en känsla av orättvisa, börja leta efter syndabockar och till slut drabbas av bitterhet.

Meningen med livet (enligt dig): Meningen med livet guidar dig i hur du ska leva ditt liv. Om du inte lever enligt din egen devis, eller på allvar försöker att göra det, lever du en lögn.

På min livssten står det:

Värderingar: Respekt, Solidaritet, Ansvar

Livsuppgift/mission: Hjälpa människor att leva sina liv äkta, hela och fria

Sanningar om livet: Livet är inte rättvist. Allt förändras. Det finns inga garantier.

Meningen med livet: Att göra gott (för mig själv och andra)

När jag fick kläm på min livssten blev livet mycket enklare. Jag visste plötsligt vad jag ville i livet. Vad som är viktigt för mig. Vad jag fyller för funktion och vad min livsuppgift är. Jag förstod mycket bättre varför jag blev provocerad och arg över företeelser och beteenden. Jag slutade att uppröras över mycket. Jag förstod mig själv bättre. Oj, vad livet blev lättare att leva med en sten!

Min sten gäller för mig. Den är ingen universell sanning om livet, den är inget facit (mer än för mig). Din livssten ser förmodligen helt annorlunda ut.

Så, vad står det på din sten?

Livsstenen

Foto: Josefin Haraldsson

Äntligen får jag vara den jag är

Jag har aldrig gillat mitt tilltalsnamn Josefin. Det har för mig varit gulligt, ljuvt och rosaskimrande med en spetskant. Det har inte varit jag. Jag har heller aldrig gillat det förstorade porträttet som mina föräldrar hängde upp på väggen efter att vi hade varit hos fotografen. Jag var nog 5 år. På fotot sitter en snäll och söt flicka med huvudet på sned och händerna knäppta i knät. Jag ler ett försiktigt leende. På mig har jag en skotsk-rutig kjol och en vit blus med volanger och röd sammetsrosett om halsen. Jag gillade aldrig de där finkläderna. De var inte jag. Jag var jeans och t-shirt. Hela porträttet är för mig fel. Det är inte jag.

Jag har insett med åren att porträttet av mig som liten dyker upp för mig som idealbilden av hur en flicka ska vara. Sitta söt och ljuv med huvudet på sned. Kanske är det porträttet en del av förklaringen till att jag så länge jag kan minnas, eller iallafall sedan tonåren, har varit motvalls käring. Jag har velat göra tvärtom mot alla andra. Velat visa att man kan göra på annat sätt än det konventionella. Gått min egen väg. Det har funnits en stark drivkraft i mig att bryta normer, främst de normer som säger hur en flicka/tjej/kvinna ska vara. Jag avskyr att bli placerad i ett fack. Därför har jag ofta valt att bryta mot normen bara därför att. Inte nödvändigtvis för jag verkligen vill, utan för att visa världen att man kan göra annorlunda. För mig är det otroligt viktigt att alla ska få vara den person de är. Inte behöva följa normerna och passa in i mallen. I min kamp för att alla ska få vara sig själva har jag tagit på mig rollen att i handling statuera exempel. Om någon bjudit på whisky (ofta blir du inte ens tillfrågad som kvinna) har jag tackat ja. Inte alltid för att jag har velat ha whisky just då, utanför att markera. (Naturligtvis har jag lärt mig tycka om whisky, helt i linje med min utanför-normen-plan).

När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet var det en stark drivkraft att inte göra som alla andra. Och ”alla andra” utbildade sig till lärare eller sjuksköterskor. Jag valde att bli ingenjör. Naturligtvis var det andra skäl som också vägde tungt, som att det var lätt att få jobb som ingenjör och att jag skulle få en bra lön. Det hjälpte också att jag hade lätt för matematik, fysik och teknologi. Jag såg det som en utmaning, men dock rimligt att jag skulle klara av att ta examen. Men följde jag mitt hjärta? Nej. Å andra sidan vet jag inte om mitt hjärta sa mig någonting alls vid den här tiden. Det var många praktiska argument för mitt val. Och det var okonventionellt. Jag kände ingen som var civilingenjör.

Nu när jag närmar mig 40-årsstrecket har jag börjat fråga mig själv: Har jag alltid varit mig själv fullt ut? Har jag bejakat alla mina sidor och tillåtit mig att vara precis den jag är? Svaret är tyvärr nej.  I min kamp för allas rätt att vara den de är har jag brukarat våld på min egen personlighet. Så paradoxalt och kontraproduktivt! Det har nu gått upp för mig att jag gjort en rejäl tankevurpa. Och den tankevurpan har pågått i 25 år.

Till min stora sorg har jag insett att mina många år i mansdominerade miljöer påverkat mig på ett sätt jag nästan inte kan erkänna för mig själv. Från gymnasiet på Teknis, till maskinstudier på Chalmers och sedan 15 år inom tillverkningsindustrin. Jag har insett att jag har påverkats, mot min vilja, av min omgivnings kvinnosyn och nedvärdering av kvinnlighet och kvinnliga egenskaper. Detta har skett parallellt med att jag varit uttalad feminist. Jag har ju sett vad som pågått runt omkring mig! Men jag har inte sett vad som har hänt med mig själv. Man blir som man umgås, som bekant. Nu kan jag erkänna, om är motvilligt, att jag har velat bryta mot normerna för att visa att ”kvinnor kan” och slå hål på myter, men även för att passa in och bli accepterad.

För en tid sedan bestämde jag mig för att lämna ingenjörskarriären bakom mig och gå vidare med att arbeta med människor, beteenden och känslor på heltid. Det var inget lätt beslut. Ett mentalt hinder för mig var att lämna min identitet som (normbrytande) ingenjör till identitet som coach som fokuserar på ”mjuka” frågor, alltså ett traditionellt kvinnligt område. Jag har fått övertyga mig själv om att släppa dessa tankar för att tillåta mig själv att jobba med det som jag verkligen brinner för. Nu när jag har kommit dit känns det väldigt skönt. Nu har jag äntligen följt mitt hjärta. Från och med nu omfamnar jag och bejakar jag alla mina sidor, både de klassiskt kvinnliga och de klassiskt manliga. Jag vet nu att vi människor har komplexa personligheter och att vi ofta är ”både och” istället för ”antingen eller”. Jag ska vara jag. Det är ju det jag vill att andra ska vara och slåss för att andra ska få vara. Då kan jag ju börja med att tillåta mig själv att vara precis den jag är.

Och den lilla flickan på fotot är jag, hon också.

Josefin Haraldsson

Vinter

Ligga under filt

I bekväm fosterställning

Äta tårtbuffé

**

Bebisstadiet

Vill ha värme, mat & sömn

När slutar vintern?

**

IMG_2107

Foto: Josefin Haraldsson

Va DUKTIG du är!

Jag får ont i magen av ordet ”duktig”.

Duktig är för mig att vara skötsam. Att leva upp till förväntningar, vara som en ”ska” vara. ”Duktig vovve”. Lyder. Klapp på huvudet.

Jag associerar ordet med perfekt, präktig, bekräftelseknarka och prestationsångest.

Kanske har jag en gammaldags syn på vad som är duktigt.

Den duktiga flickan är hon som sitter snällt i skolbänken och räcker upp handen och väntar på sin tur att få prata. Hon gör sina läxor och bråkar inte i klassrummet. Hon är tyst och snäll och ställer inte till besvär. Hon gör som hon blir tillsagd. Det är ordning på henne.

”Duktig” lägger sig som ett ok på axlarna. Självbild Duktig: Jag är duktig. Jag förväntas vara duktig. Jag måste vara duktig.

Det är viktigt för mig hur jag och andra beter oss mot varandra. Att vara artig, visa hänsyn, respekt osv. När jag tänker efter så är det ett faktum att jag försöker få mina barn till att vara som en ska vara. De måste ju växa upp till goda och älskvärda medmänniskor (så att de inte skämmer ut mig?). Men när någon så lite som antyder för mig att jag ska vara som en ”ska” slår jag bakut.

Jag avskyr att pressas in en mall för hur jag ska vara. För då är jag inte äkta. Inte fri.

äpplen

Foto: Josefin Haraldsson