Äntligen får jag vara den jag är

Jag har aldrig gillat mitt tilltalsnamn Josefin. Det har för mig varit gulligt, ljuvt och rosaskimrande med en spetskant. Det har inte varit jag. Jag har heller aldrig gillat det förstorade porträttet som mina föräldrar hängde upp på väggen efter att vi hade varit hos fotografen. Jag var nog 5 år. På fotot sitter en snäll och söt flicka med huvudet på sned och händerna knäppta i knät. Jag ler ett försiktigt leende. På mig har jag en skotsk-rutig kjol och en vit blus med volanger och röd sammetsrosett om halsen. Jag gillade aldrig de där finkläderna. De var inte jag. Jag var jeans och t-shirt. Hela porträttet är för mig fel. Det är inte jag.

Jag har insett med åren att porträttet av mig som liten dyker upp för mig som idealbilden av hur en flicka ska vara. Sitta söt och ljuv med huvudet på sned. Kanske är det porträttet en del av förklaringen till att jag så länge jag kan minnas, eller iallafall sedan tonåren, har varit motvalls käring. Jag har velat göra tvärtom mot alla andra. Velat visa att man kan göra på annat sätt än det konventionella. Gått min egen väg. Det har funnits en stark drivkraft i mig att bryta normer, främst de normer som säger hur en flicka/tjej/kvinna ska vara. Jag avskyr att bli placerad i ett fack. Därför har jag ofta valt att bryta mot normen bara därför att. Inte nödvändigtvis för jag verkligen vill, utan för att visa världen att man kan göra annorlunda. För mig är det otroligt viktigt att alla ska få vara den person de är. Inte behöva följa normerna och passa in i mallen. I min kamp för att alla ska få vara sig själva har jag tagit på mig rollen att i handling statuera exempel. Om någon bjudit på whisky (ofta blir du inte ens tillfrågad som kvinna) har jag tackat ja. Inte alltid för att jag har velat ha whisky just då, utanför att markera. (Naturligtvis har jag lärt mig tycka om whisky, helt i linje med min utanför-normen-plan).

När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet var det en stark drivkraft att inte göra som alla andra. Och ”alla andra” utbildade sig till lärare eller sjuksköterskor. Jag valde att bli ingenjör. Naturligtvis var det andra skäl som också vägde tungt, som att det var lätt att få jobb som ingenjör och att jag skulle få en bra lön. Det hjälpte också att jag hade lätt för matematik, fysik och teknologi. Jag såg det som en utmaning, men dock rimligt att jag skulle klara av att ta examen. Men följde jag mitt hjärta? Nej. Å andra sidan vet jag inte om mitt hjärta sa mig någonting alls vid den här tiden. Det var många praktiska argument för mitt val. Och det var okonventionellt. Jag kände ingen som var civilingenjör.

Nu när jag närmar mig 40-årsstrecket har jag börjat fråga mig själv: Har jag alltid varit mig själv fullt ut? Har jag bejakat alla mina sidor och tillåtit mig att vara precis den jag är? Svaret är tyvärr nej.  I min kamp för allas rätt att vara den de är har jag brukarat våld på min egen personlighet. Så paradoxalt och kontraproduktivt! Det har nu gått upp för mig att jag gjort en rejäl tankevurpa. Och den tankevurpan har pågått i 25 år.

Till min stora sorg har jag insett att mina många år i mansdominerade miljöer påverkat mig på ett sätt jag nästan inte kan erkänna för mig själv. Från gymnasiet på Teknis, till maskinstudier på Chalmers och sedan 15 år inom tillverkningsindustrin. Jag har insett att jag har påverkats, mot min vilja, av min omgivnings kvinnosyn och nedvärdering av kvinnlighet och kvinnliga egenskaper. Detta har skett parallellt med att jag varit uttalad feminist. Jag har ju sett vad som pågått runt omkring mig! Men jag har inte sett vad som har hänt med mig själv. Man blir som man umgås, som bekant. Nu kan jag erkänna, om är motvilligt, att jag har velat bryta mot normerna för att visa att ”kvinnor kan” och slå hål på myter, men även för att passa in och bli accepterad.

För en tid sedan bestämde jag mig för att lämna ingenjörskarriären bakom mig och gå vidare med att arbeta med människor, beteenden och känslor på heltid. Det var inget lätt beslut. Ett mentalt hinder för mig var att lämna min identitet som (normbrytande) ingenjör till identitet som coach som fokuserar på ”mjuka” frågor, alltså ett traditionellt kvinnligt område. Jag har fått övertyga mig själv om att släppa dessa tankar för att tillåta mig själv att jobba med det som jag verkligen brinner för. Nu när jag har kommit dit känns det väldigt skönt. Nu har jag äntligen följt mitt hjärta. Från och med nu omfamnar jag och bejakar jag alla mina sidor, både de klassiskt kvinnliga och de klassiskt manliga. Jag vet nu att vi människor har komplexa personligheter och att vi ofta är ”både och” istället för ”antingen eller”. Jag ska vara jag. Det är ju det jag vill att andra ska vara och slåss för att andra ska få vara. Då kan jag ju börja med att tillåta mig själv att vara precis den jag är.

Och den lilla flickan på fotot är jag, hon också.

Josefin Haraldsson

5 fraser du inte ska säga till sörjande

Sorg är en del av livet. Tyvärr är sorg också ett av de mest missförstådda tillstånden. Vi har mycket att vinna genom att lära oss att hantera människor i sorg. Tyvärr upplever många som sörjer att människor i deras omgivning inte vet hur de ska bemöta dem och blir tysta och undvikande. Genom att bemöta en person i sorg på ett bra sätt visar du respekt och att du bryr dig om personen. Du kommer garanterat sticka ut från mängden och stärka dig relation med personen i fråga.

Här är 5 fraser du inte ska säga till en sörjande person, och vad du kan säga istället:

  1. Tiden läker alla sår. Nej, inget kan vara mer fel. Det är vad man gör under tiden som gör skillnad. Att göra ingenting och förvänta sig att tiden ska göra att du mår bättre kommer inte att hjälpa. Säg istället: Jag vet inte var jag ska säga, men jag är så ledsen för din skull.
  2. Var inte ledsen. Detta uttalade indikerar tydligt att det inte är OK att vara ledsen för det som har inträffat. Det kan vara svårt för omgivningen när en person är ledsen och gråter, men är det då fel på personen eller omgivningen? ”Var inte ledsen” kan få personen att trycka undan sina känslor, vilket inte hjälper dem att komma över sorgen. Känslorna finns kvar och kommer att komma upp till ytan förr eller senare. Säg istället: Det är OK att vara ledsen eller Jag förstår att du är ledsen.
  3. Var stark. Om personen har sorg har den redan fullt upp med att ta sig igenom dagen och leva vidare. Hen behöver inte få extra tyngd lagd på sina axlar. Detta kan också tolkas som att det inte är OK att vara ledsen, eftersom det traditionellt har setts som en svaghet att visa sig sårbar. Säg istället: Vad kan jag göra för dig?
  4. Jag vet hur det känns. Hur kan du någonsin veta hur en annan person känner? Det är omöjligt. Beroende på vad som hänt kan det vara så att du har varit med om något liknande händelse. Men varje relation och sorg är unik. Vi kan inte veta eller känna hur en annan persons sorg ser ut. Säg istället: Jag förstår att det är tufft för dig just nu.
  5. Vi ska alla ha våra svårigheter i livet. Detta uttalande anspelar på att det finns någon sorts rättvisa som säger att vi alla ska ha vår beskärda del av svårigheter och sorger och kan tolkas som att det som inträffat var rättvist, att det var den personen tur nu eftersom den inte haft några sorger tidigare i livet. Vi vet sällan en annan persons hela livshistoria och detta uttalade kan uppfattas som elakt. Säg istället: Livet är så orättvist ibland.

 

Om du inte alls vet vad du ska säga kan du alltid visa att du bryr dig genom att säga:

”Jag hörde vad som hänt. Får jag ge dig en kram?”

 

Sorg

Inte bättre förr

Jag har blivit publicerad igen!

Läs min gästkrönika i Härryda-Posten här:

http://www.harrydaposten.se/2017/05/battre-forr-glom-det/

IMG_0597

Livrädd för döden

Jag har blivit publicerad för första gången!

Läs min gästkrönika i Härryda-Posten här:

http://www.harrydaposten.se/2017/03/livradd-for-doden/

 

Är du säker på att du har rätt glasögon?

Under större delen av min barndom levde och andades jag Barbie. Jag hade många dockor, massor av kläder, skor, en garderob, ett fullt utrustat kök, sängar, solstolar, pool, häst och vagn och massor av andra saker som hörde till min Barbievärld. Jag kunde sitta i timmar med mina Barbiedockor och jag har ofta fått höra av min familj att jag inte var kontaktbar när jag var i min Barbiebubbla.

Många av mina Barbiesaker skapade jag själv. Jag sydde kläder. Jag gjorde byråer av tändsticksaskar. Av tablettaskar blev det portföljer. Kapsyler blev tallrikar och skålar. Hårsnoddar blev bikinitoppar. Av pappkartonger blev det möbler.

Jag fick höra hur påhittig jag var, men själv tyckte jag inte att det jag gjorde var någon bedrift. Det var ju bara så att jag ständigt gick runt med ”Barbie-tillbehörsglasögonen” på, d.v.s. allt jag såg utvärderades efter om det gick att använda till min Barbievärld. Eftersom jag var tränad i att leta Barbiegrejer var det ingen konst att hitta dem!

Tänk att det fungerar likadant med många andra saker i livet också. Sök och du skall finna. Du ser det du vill se. Om jag går runt i skogen och letar efter gula kantareller så hittar jag inga trattkantareller. De har en helt annan färg som min hjärna sållar bort i jakten på gula härliga kantareller.  Jag måste ta på mig trattkantarellglasögonen för att hitta dem. Har du någon gång försökt att leta efter flera olika sorters legobitar i en stor låda med blandat lego? Det är väldigt svårt. En måste fokusera på en sorts bit i taget för att vara lyckosam. Tänk vad bra hjärnan är: Vi kan lära den att leta efter något särskilt i vår omgivning (Barbiesaker) och vi kan be den att byta fokus och leta efter något annat för en stund (i legolådan eller i svampskogen).

Det bästa är att om vi vill och orkar så kan vi aktivt använda oss av denna funktion i hjärnan och välja hur vi vill se på vår omvärld. Hur ser du på din partner, dina barn, grannarna, ditt jobb? Vad mår du själv och din omgivning bäst av att du fokuserar på?

Om du letar riktigt noga kan du hitta något negativt i allt som sker. Visst är det fantastiskt vad våra hjärnor är kapabla till!

Självklart ska vi inte sluta att uppmärksamma missförhållanden, orättvisor och saker som kan förbättras. Men att aktivt leta efter fel och brister gör faktiskt ingen glad. Tvärtom. Så varje morgon när du går upp ur sängen –se till att du tar på rätt glasögon.

Glasögon

 

Foto: Josefin Haraldsson

Har du träffat någon slav?

Slaveriet (träldomen) avskaffades i Sverige 1337. Slaveri definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika (=fly). Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb för att det ska räknas som slaveri.

I Sverige förslavas människor än i dag, men nu för tiden handlar det om sex och tiggeri.  Det finns inga exakta siffror som anger hur omfattande människohandeln är i Sverige. 2014 kom EU-kommissionen fram till att det fanns ca 30 000 offer för trafficking inom Europa, varav nästan 70 % var utsatta för sexuell exploatering.

Men det är inte dessa slavar som den här texten egentligen ska handla om. Den ska handla om alla självupplevda slavar. Och de finns överallt runt omkring oss. De är lätta att upptäcka bara man lärt sig att känna igen dem.

De i juridisk mening förslavade människorna i Sverige är, sett till totala invånarantalet, mycket få. Men de som upplever sig som slavar är många. Väldigt många.

 Hur resonerar en person som känner sig förslavad?

”Jag kan inte påverka”

”Ingen kan hjälpa mig”

”Det är ju inte som lyssnar på mig ändå ”

”Inte för att det spelar någon roll vad jag tycker, men…”

”Jag får väl vara kvar här tills jag går i pension”

”Det här är min lott i livet”

Känns attityden igen? Vi har alla hört säjningarna. Det du kanske inte tänkt på är att det du hör är uttalanden från en person som upplever sig som en slav.

En slav känner inte att hen kan påverka sin egen situation. Hen har gett upp och slutar att ta hjälp. Det är när en slutar be om hjälp som en blir hjälplös. Hjälp-lös = utan hjälp. Kan inte få hjälp.

En slav styr inte sitt eget liv. Känner sig utbytbar. Får stryk om en säger vad en tycker. Blir illojal och gör bara så mycket som krävs för att inte få stryk.

När en lärt sig känna igen dem ser en dem överallt.

Om förslavningen gått långt är det en del av identiteten. Jag är förtryckt.  Jag kanske t.o.m. slåss för mina rättigheter och möjligheter att påverka. Men om jag blir befriad från slaveriet, vem är jag då? Det är därför det är så svårt att befria människor från självpåtaget slaveri. Gör en det släpps de ut på okänd mark, ut ur sin trygghetszon.

Det finns olika grader av förslavning. Vissa människor känner maktlöshet i hela sin tillvaro. Andra, vilket är vanligare, är förslavade på jobbet. Den lägsta graden gäller specifika frågor, där jag tror de flesta av oss räknas in.  Tänk efter själv; finns det frågor eller relationer i ditt liv som du är missnöjd med, men där du har gett upp, slutat ta hjälp och resignerat? Då skulle jag säga att du är en slav i den frågan.

Formulerar man inte sin egen framtid får man slava på i sin egen historia.

IMG_2235

Foto: Josefin Haraldsson

Hitta pausen!

I vilka situationer reagerar du automatiskt?
Tänk på din irriterade kollega, din sambo, i trafiken, på väg till dagis, på föräldramötet, när telefonförsäljaren ringer…
Uppnår du det du vill med din reaktion? Troligtvis inte. Om det är så är jag den första att gratulera!

Har du någon gång tänkt ”Jag behöver göra på ett annat sätt”. Bra! Det betyder att du inte är galen. Inte helt i alla fall. Definitionen av galenskap är nämligen att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. I alla fall enligt Einstein.

Den stora frågan är ju HUR man ändrar sin reaktion. Går det verkligen? Ja, vi är inte slavar under våra egna hjärnor. Det är vi som styr dem. Hur svårt det än kan verka.

En metod som kan användas är att hitta pausen.

När du utsätts för en situation som du normalt automatreagerar på, försök hejda dig och istället räkna 1…2…3…4…5. Under dessa 5 sekunder funderar du över vad du vill uppnå. Vilken reaktion väljer du? Tänk vad man kan tänka mycket på 5 sekunder!

Hitta pausen kan också användas i andra syften. När du pratar med andra – våga pausa ett ögonblick (eller flera)! Därmed ger du den du pratar med utrymme att faktiskt svara.

Så enkelt! Och så svårt.

 

Vore jätteintressant att höra era upplevelser av att testa detta!

IMG_2190

Foto: Josefin Haraldsson