Går det att fira jul med sorg?

”När julen kommer ska varenda unge vara glad”. Och alla andra också. Punkt.

Julen är vår absolut största och vår mest laddade högtid.  Den ska firas tillsammans med familjen, enligt tradition som den alltid firats. Allt ska vara juligt, mysigt och perfekt. Alla ska vara glada och harmoniska.

Men hur gör man då om man drabbats av en förlust under året? En förlust som gör att julen inte kan bli som vanligt och kanske inte kan firas med den man älskar? Många som drabbats av en sorg bävar inför julen. För vissa är den första julen efter en förlust väldigt svår. För andra är inte julen mycket värre än vilken annan dag som helst, sorgen är enorm varje dag.

Om du har sorg är det uppenbart att julen inte kommer att bli som vanligt. Det är lika bra att inse det och tillåta julen att bli annorlunda i år. Du kanske inte kan fira jul där du brukar eller tillsammans med dem du brukar fira med. Kanske vill du helst av allt ställa in hela julen, hoppa över den i år och låtsas som den inte finns.

Om du står inför en jul med sorg finns det några saker du kan tänka på för att ändå fira en bra jul, trots allt:

  1. Tillåt julen att vara annorlunda. Det kan uppenbarligen inte bli som vanligt, så försök inte låtsas att den är det.
  2. Tillåt dig själv att vara annorlunda. Du är inte ditt bästa jag just nu, du har sorg. Du är antagligen trött, nere, stresskänslig, ledsen och/eller arg. Låtsas inte som att du mår bra.
  3. Omge dig med människor som du trivs. Omge dig med människor som du känner dig trygg med, som du kan vara dig själv tillsammans med och som tillåter dig att sörja. Undvik att sitta ensam hela julen.
  4. Var försiktig med ”bedövningsmedel”. Ta det lugnt med alkohol, psykofarmaka och andra bedövningsmedel, så du inte skadar eller sårar dig själv eller någon annan och orsakar nya förluster och sorger.
  5. Var snäll mot sig själv. Vad vill DU? Hur vill du fira denna julen? Öva dig på att lyssna på dig själv, att vara snäll mot dig själv och att sätta dig själv i främsta rummet.

Vad du än varit med om under det gånga året, så önskar jag dig en god jul!

Ängel med en vinge

Ängel med en vinge. Foto: Josefin Haraldsson

Äntligen får jag vara den jag är

Jag har aldrig gillat mitt tilltalsnamn Josefin. Det har för mig varit gulligt, ljuvt och rosaskimrande med en spetskant. Det har inte varit jag. Jag har heller aldrig gillat det förstorade porträttet som mina föräldrar hängde upp på väggen efter att vi hade varit hos fotografen. Jag var nog 5 år. På fotot sitter en snäll och söt flicka med huvudet på sned och händerna knäppta i knät. Jag ler ett försiktigt leende. På mig har jag en skotsk-rutig kjol och en vit blus med volanger och röd sammetsrosett om halsen. Jag gillade aldrig de där finkläderna. De var inte jag. Jag var jeans och t-shirt. Hela porträttet är för mig fel. Det är inte jag.

Jag har insett med åren att porträttet av mig som liten dyker upp för mig som idealbilden av hur en flicka ska vara. Sitta söt och ljuv med huvudet på sned. Kanske är det porträttet en del av förklaringen till att jag så länge jag kan minnas, eller iallafall sedan tonåren, har varit motvalls käring. Jag har velat göra tvärtom mot alla andra. Velat visa att man kan göra på annat sätt än det konventionella. Gått min egen väg. Det har funnits en stark drivkraft i mig att bryta normer, främst de normer som säger hur en flicka/tjej/kvinna ska vara. Jag avskyr att bli placerad i ett fack. Därför har jag ofta valt att bryta mot normen bara därför att. Inte nödvändigtvis för jag verkligen vill, utan för att visa världen att man kan göra annorlunda. För mig är det otroligt viktigt att alla ska få vara den person de är. Inte behöva följa normerna och passa in i mallen. I min kamp för att alla ska få vara sig själva har jag tagit på mig rollen att i handling statuera exempel. Om någon bjudit på whisky (ofta blir du inte ens tillfrågad som kvinna) har jag tackat ja. Inte alltid för att jag har velat ha whisky just då, utanför att markera. (Naturligtvis har jag lärt mig tycka om whisky, helt i linje med min utanför-normen-plan).

När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet var det en stark drivkraft att inte göra som alla andra. Och ”alla andra” utbildade sig till lärare eller sjuksköterskor. Jag valde att bli ingenjör. Naturligtvis var det andra skäl som också vägde tungt, som att det var lätt att få jobb som ingenjör och att jag skulle få en bra lön. Det hjälpte också att jag hade lätt för matematik, fysik och teknologi. Jag såg det som en utmaning, men dock rimligt att jag skulle klara av att ta examen. Men följde jag mitt hjärta? Nej. Å andra sidan vet jag inte om mitt hjärta sa mig någonting alls vid den här tiden. Det var många praktiska argument för mitt val. Och det var okonventionellt. Jag kände ingen som var civilingenjör.

Nu när jag närmar mig 40-årsstrecket har jag börjat fråga mig själv: Har jag alltid varit mig själv fullt ut? Har jag bejakat alla mina sidor och tillåtit mig att vara precis den jag är? Svaret är tyvärr nej.  I min kamp för allas rätt att vara den de är har jag brukarat våld på min egen personlighet. Så paradoxalt och kontraproduktivt! Det har nu gått upp för mig att jag gjort en rejäl tankevurpa. Och den tankevurpan har pågått i 25 år.

Till min stora sorg har jag insett att mina många år i mansdominerade miljöer påverkat mig på ett sätt jag nästan inte kan erkänna för mig själv. Från gymnasiet på Teknis, till maskinstudier på Chalmers och sedan 15 år inom tillverkningsindustrin. Jag har insett att jag har påverkats, mot min vilja, av min omgivnings kvinnosyn och nedvärdering av kvinnlighet och kvinnliga egenskaper. Detta har skett parallellt med att jag varit uttalad feminist. Jag har ju sett vad som pågått runt omkring mig! Men jag har inte sett vad som har hänt med mig själv. Man blir som man umgås, som bekant. Nu kan jag erkänna, om är motvilligt, att jag har velat bryta mot normerna för att visa att ”kvinnor kan” och slå hål på myter, men även för att passa in och bli accepterad.

För en tid sedan bestämde jag mig för att lämna ingenjörskarriären bakom mig och gå vidare med att arbeta med människor, beteenden och känslor på heltid. Det var inget lätt beslut. Ett mentalt hinder för mig var att lämna min identitet som (normbrytande) ingenjör till identitet som coach som fokuserar på ”mjuka” frågor, alltså ett traditionellt kvinnligt område. Jag har fått övertyga mig själv om att släppa dessa tankar för att tillåta mig själv att jobba med det som jag verkligen brinner för. Nu när jag har kommit dit känns det väldigt skönt. Nu har jag äntligen följt mitt hjärta. Från och med nu omfamnar jag och bejakar jag alla mina sidor, både de klassiskt kvinnliga och de klassiskt manliga. Jag vet nu att vi människor har komplexa personligheter och att vi ofta är ”både och” istället för ”antingen eller”. Jag ska vara jag. Det är ju det jag vill att andra ska vara och slåss för att andra ska få vara. Då kan jag ju börja med att tillåta mig själv att vara precis den jag är.

Och den lilla flickan på fotot är jag, hon också.

Josefin Haraldsson

Livrädd för döden

Jag har blivit publicerad för första gången!

Läs min gästkrönika i Härryda-Posten här:

http://www.harrydaposten.se/2017/03/livradd-for-doden/

 

Är du säker på att du har rätt glasögon?

Under större delen av min barndom levde och andades jag Barbie. Jag hade många dockor, massor av kläder, skor, en garderob, ett fullt utrustat kök, sängar, solstolar, pool, häst och vagn och massor av andra saker som hörde till min Barbievärld. Jag kunde sitta i timmar med mina Barbiedockor och jag har ofta fått höra av min familj att jag inte var kontaktbar när jag var i min Barbiebubbla.

Många av mina Barbiesaker skapade jag själv. Jag sydde kläder. Jag gjorde byråer av tändsticksaskar. Av tablettaskar blev det portföljer. Kapsyler blev tallrikar och skålar. Hårsnoddar blev bikinitoppar. Av pappkartonger blev det möbler.

Jag fick höra hur påhittig jag var, men själv tyckte jag inte att det jag gjorde var någon bedrift. Det var ju bara så att jag ständigt gick runt med ”Barbie-tillbehörsglasögonen” på, d.v.s. allt jag såg utvärderades efter om det gick att använda till min Barbievärld. Eftersom jag var tränad i att leta Barbiegrejer var det ingen konst att hitta dem!

Tänk att det fungerar likadant med många andra saker i livet också. Sök och du skall finna. Du ser det du vill se. Om jag går runt i skogen och letar efter gula kantareller så hittar jag inga trattkantareller. De har en helt annan färg som min hjärna sållar bort i jakten på gula härliga kantareller.  Jag måste ta på mig trattkantarellglasögonen för att hitta dem. Har du någon gång försökt att leta efter flera olika sorters legobitar i en stor låda med blandat lego? Det är väldigt svårt. En måste fokusera på en sorts bit i taget för att vara lyckosam. Tänk vad bra hjärnan är: Vi kan lära den att leta efter något särskilt i vår omgivning (Barbiesaker) och vi kan be den att byta fokus och leta efter något annat för en stund (i legolådan eller i svampskogen).

Det bästa är att om vi vill och orkar så kan vi aktivt använda oss av denna funktion i hjärnan och välja hur vi vill se på vår omvärld. Hur ser du på din partner, dina barn, grannarna, ditt jobb? Vad mår du själv och din omgivning bäst av att du fokuserar på?

Om du letar riktigt noga kan du hitta något negativt i allt som sker. Visst är det fantastiskt vad våra hjärnor är kapabla till!

Självklart ska vi inte sluta att uppmärksamma missförhållanden, orättvisor och saker som kan förbättras. Men att aktivt leta efter fel och brister gör faktiskt ingen glad. Tvärtom. Så varje morgon när du går upp ur sängen –se till att du tar på rätt glasögon.

Glasögon

 

Foto: Josefin Haraldsson

Vinter

Ligga under filt

I bekväm fosterställning

Äta tårtbuffé

**

Bebisstadiet

Vill ha värme, mat & sömn

När slutar vintern?

**

IMG_2107

Foto: Josefin Haraldsson