Do what you like – like what you do

Det har varit min devis i flera år nu. Följ ditt hjärta och gör det du vill – eller ändra på din inställning och gilla det du gör just nu, alltså acceptera och gör det bästa av din situation. Ändra på din situation eller ändra på din inställning. Självklart? Långt därifrån.

Jag har mött många människor genom åren som inte ha verkat gilla det de gjort. Som klagat och klagat och letat fel. Pratat som offer. Men inte har försökt att ändra sin situation utan fortsatt att leva på i sin situation som de inte gillat. Naturligtvis finns det orsaker till att en inte ändrar en situation som en är missnöjd med, men för mig ter det sig mycket självdestruktivt.

De möjliga orsakerna till klagande utan försök till förändring skulle kunna vara:

  1. Du är inte så missnöjd när allt kommer omkring, utan det är mest en jargong. Fortfarande destruktiv – både för dig själv och din omgivning.
  2. Du är djupt missnöjd mer ser inte vägen bort från din befintliga situation. Tragiskt.

Förstår du hur destruktivt det är för dig själv att gå och klaga hela dagarna, och att eventuellt vara kvar i en situation du inte gillar? Det är ditt liv som rinner iväg!

Det finns såklart riktigt dåliga situationer som en inte kan ändra på. Olyckor, sjukdomar och andra förluster som drabbar en och det går inte att ändra på den faktiska situationen hur mycket en än vill. Men det går alltid att göra något så att situationen blir lite drägligare eller så att en fortare tar sig ur situationen.

Är du missnöjd med din situation, ställ dig följande fråga Kan jag ändra min situation? Om du ser att du kan ändra din situation (försök att se möjligheter här!), ställ dig följdfrågan Är jag beredd att göra vad som krävs för att ändra min situation? Om det blir ja även här är du färdig att börja arbeta mot en förändring. Det kommer att kännas bättre så fort du har börjat din mentala resa till förändring! Om du inte är beredd att göra vad som krävs för att förändra sin situation – kom ihåg att den är självvald och gör det bästa av din situation just nu. Om du inte har möjlighet att ändra din situation behöver du försöka göra det bästa av din situation. Ta hjälp om du behöver. Repetera frågorna Kan jag ändra min situation? och Är jag beredd att göra vad som krävs för att ändra min situation? med jämna mellanrum. Prata med andra och ta hjälp!

Sedan ett antal år sedan bär jag dagligen mitt armband med orden LIKE WHAT YOU DO. Det är en daglig påminnelse om att uppskatta det jag gör och det jag har – eller ändra på min situation.

like what you do

Armbandet är specialtillverkat av Maria Brask på Shine by Maria (foto: Josefin Haraldsson)

Äntligen får jag vara den jag är

Jag har aldrig gillat mitt tilltalsnamn Josefin. Det har för mig varit gulligt, ljuvt och rosaskimrande med en spetskant. Det har inte varit jag. Jag har heller aldrig gillat det förstorade porträttet som mina föräldrar hängde upp på väggen efter att vi hade varit hos fotografen. Jag var nog 5 år. På fotot sitter en snäll och söt flicka med huvudet på sned och händerna knäppta i knät. Jag ler ett försiktigt leende. På mig har jag en skotsk-rutig kjol och en vit blus med volanger och röd sammetsrosett om halsen. Jag gillade aldrig de där finkläderna. De var inte jag. Jag var jeans och t-shirt. Hela porträttet är för mig fel. Det är inte jag.

Jag har insett med åren att porträttet av mig som liten dyker upp för mig som idealbilden av hur en flicka ska vara. Sitta söt och ljuv med huvudet på sned. Kanske är det porträttet en del av förklaringen till att jag så länge jag kan minnas, eller iallafall sedan tonåren, har varit motvalls käring. Jag har velat göra tvärtom mot alla andra. Velat visa att man kan göra på annat sätt än det konventionella. Gått min egen väg. Det har funnits en stark drivkraft i mig att bryta normer, främst de normer som säger hur en flicka/tjej/kvinna ska vara. Jag avskyr att bli placerad i ett fack. Därför har jag ofta valt att bryta mot normen bara därför att. Inte nödvändigtvis för jag verkligen vill, utan för att visa världen att man kan göra annorlunda. För mig är det otroligt viktigt att alla ska få vara den person de är. Inte behöva följa normerna och passa in i mallen. I min kamp för att alla ska få vara sig själva har jag tagit på mig rollen att i handling statuera exempel. Om någon bjudit på whisky (ofta blir du inte ens tillfrågad som kvinna) har jag tackat ja. Inte alltid för att jag har velat ha whisky just då, utanför att markera. (Naturligtvis har jag lärt mig tycka om whisky, helt i linje med min utanför-normen-plan).

När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet var det en stark drivkraft att inte göra som alla andra. Och ”alla andra” utbildade sig till lärare eller sjuksköterskor. Jag valde att bli ingenjör. Naturligtvis var det andra skäl som också vägde tungt, som att det var lätt att få jobb som ingenjör och att jag skulle få en bra lön. Det hjälpte också att jag hade lätt för matematik, fysik och teknologi. Jag såg det som en utmaning, men dock rimligt att jag skulle klara av att ta examen. Men följde jag mitt hjärta? Nej. Å andra sidan vet jag inte om mitt hjärta sa mig någonting alls vid den här tiden. Det var många praktiska argument för mitt val. Och det var okonventionellt. Jag kände ingen som var civilingenjör.

Nu när jag närmar mig 40-årsstrecket har jag börjat fråga mig själv: Har jag alltid varit mig själv fullt ut? Har jag bejakat alla mina sidor och tillåtit mig att vara precis den jag är? Svaret är tyvärr nej.  I min kamp för allas rätt att vara den de är har jag brukarat våld på min egen personlighet. Så paradoxalt och kontraproduktivt! Det har nu gått upp för mig att jag gjort en rejäl tankevurpa. Och den tankevurpan har pågått i 25 år.

Till min stora sorg har jag insett att mina många år i mansdominerade miljöer påverkat mig på ett sätt jag nästan inte kan erkänna för mig själv. Från gymnasiet på Teknis, till maskinstudier på Chalmers och sedan 15 år inom tillverkningsindustrin. Jag har insett att jag har påverkats, mot min vilja, av min omgivnings kvinnosyn och nedvärdering av kvinnlighet och kvinnliga egenskaper. Detta har skett parallellt med att jag varit uttalad feminist. Jag har ju sett vad som pågått runt omkring mig! Men jag har inte sett vad som har hänt med mig själv. Man blir som man umgås, som bekant. Nu kan jag erkänna, om är motvilligt, att jag har velat bryta mot normerna för att visa att ”kvinnor kan” och slå hål på myter, men även för att passa in och bli accepterad.

För en tid sedan bestämde jag mig för att lämna ingenjörskarriären bakom mig och gå vidare med att arbeta med människor, beteenden och känslor på heltid. Det var inget lätt beslut. Ett mentalt hinder för mig var att lämna min identitet som (normbrytande) ingenjör till identitet som coach som fokuserar på ”mjuka” frågor, alltså ett traditionellt kvinnligt område. Jag har fått övertyga mig själv om att släppa dessa tankar för att tillåta mig själv att jobba med det som jag verkligen brinner för. Nu när jag har kommit dit känns det väldigt skönt. Nu har jag äntligen följt mitt hjärta. Från och med nu omfamnar jag och bejakar jag alla mina sidor, både de klassiskt kvinnliga och de klassiskt manliga. Jag vet nu att vi människor har komplexa personligheter och att vi ofta är ”både och” istället för ”antingen eller”. Jag ska vara jag. Det är ju det jag vill att andra ska vara och slåss för att andra ska få vara. Då kan jag ju börja med att tillåta mig själv att vara precis den jag är.

Och den lilla flickan på fotot är jag, hon också.

Josefin Haraldsson

Har du träffat någon slav?

Slaveriet (träldomen) avskaffades i Sverige 1337. Slaveri definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika (=fly). Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb för att det ska räknas som slaveri.

I Sverige förslavas människor än i dag, men nu för tiden handlar det om sex och tiggeri.  Det finns inga exakta siffror som anger hur omfattande människohandeln är i Sverige. 2014 kom EU-kommissionen fram till att det fanns ca 30 000 offer för trafficking inom Europa, varav nästan 70 % var utsatta för sexuell exploatering.

Men det är inte dessa slavar som den här texten egentligen ska handla om. Den ska handla om alla självupplevda slavar. Och de finns överallt runt omkring oss. De är lätta att upptäcka bara man lärt sig att känna igen dem.

De i juridisk mening förslavade människorna i Sverige är, sett till totala invånarantalet, mycket få. Men de som upplever sig som slavar är många. Väldigt många.

 Hur resonerar en person som känner sig förslavad?

”Jag kan inte påverka”

”Ingen kan hjälpa mig”

”Det är ju inte som lyssnar på mig ändå ”

”Inte för att det spelar någon roll vad jag tycker, men…”

”Jag får väl vara kvar här tills jag går i pension”

”Det här är min lott i livet”

Känns attityden igen? Vi har alla hört säjningarna. Det du kanske inte tänkt på är att det du hör är uttalanden från en person som upplever sig som en slav.

En slav känner inte att hen kan påverka sin egen situation. Hen har gett upp och slutar att ta hjälp. Det är när en slutar be om hjälp som en blir hjälplös. Hjälp-lös = utan hjälp. Kan inte få hjälp.

En slav styr inte sitt eget liv. Känner sig utbytbar. Får stryk om en säger vad en tycker. Blir illojal och gör bara så mycket som krävs för att inte få stryk.

När en lärt sig känna igen dem ser en dem överallt.

Om förslavningen gått långt är det en del av identiteten. Jag är förtryckt.  Jag kanske t.o.m. slåss för mina rättigheter och möjligheter att påverka. Men om jag blir befriad från slaveriet, vem är jag då? Det är därför det är så svårt att befria människor från självpåtaget slaveri. Gör en det släpps de ut på okänd mark, ut ur sin trygghetszon.

Det finns olika grader av förslavning. Vissa människor känner maktlöshet i hela sin tillvaro. Andra, vilket är vanligare, är förslavade på jobbet. Den lägsta graden gäller specifika frågor, där jag tror de flesta av oss räknas in.  Tänk efter själv; finns det frågor eller relationer i ditt liv som du är missnöjd med, men där du har gett upp, slutat ta hjälp och resignerat? Då skulle jag säga att du är en slav i den frågan.

Formulerar man inte sin egen framtid får man slava på i sin egen historia.

IMG_2235

Foto: Josefin Haraldsson

Hitta pausen!

I vilka situationer reagerar du automatiskt?
Tänk på din irriterade kollega, din sambo, i trafiken, på väg till dagis, på föräldramötet, när telefonförsäljaren ringer…
Uppnår du det du vill med din reaktion? Troligtvis inte. Om det är så är jag den första att gratulera!

Har du någon gång tänkt ”Jag behöver göra på ett annat sätt”. Bra! Det betyder att du inte är galen. Inte helt i alla fall. Definitionen av galenskap är nämligen att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. I alla fall enligt Einstein.

Den stora frågan är ju HUR man ändrar sin reaktion. Går det verkligen? Ja, vi är inte slavar under våra egna hjärnor. Det är vi som styr dem. Hur svårt det än kan verka.

En metod som kan användas är att hitta pausen.

När du utsätts för en situation som du normalt automatreagerar på, försök hejda dig och istället räkna 1…2…3…4…5. Under dessa 5 sekunder funderar du över vad du vill uppnå. Vilken reaktion väljer du? Tänk vad man kan tänka mycket på 5 sekunder!

Hitta pausen kan också användas i andra syften. När du pratar med andra – våga pausa ett ögonblick (eller flera)! Därmed ger du den du pratar med utrymme att faktiskt svara.

Så enkelt! Och så svårt.

 

Vore jätteintressant att höra era upplevelser av att testa detta!

IMG_2190

Foto: Josefin Haraldsson

Va DUKTIG du är!

Jag får ont i magen av ordet ”duktig”.

Duktig är för mig att vara skötsam. Att leva upp till förväntningar, vara som en ”ska” vara. ”Duktig vovve”. Lyder. Klapp på huvudet.

Jag associerar ordet med perfekt, präktig, bekräftelseknarka och prestationsångest.

Kanske har jag en gammaldags syn på vad som är duktigt.

Den duktiga flickan är hon som sitter snällt i skolbänken och räcker upp handen och väntar på sin tur att få prata. Hon gör sina läxor och bråkar inte i klassrummet. Hon är tyst och snäll och ställer inte till besvär. Hon gör som hon blir tillsagd. Det är ordning på henne.

”Duktig” lägger sig som ett ok på axlarna. Självbild Duktig: Jag är duktig. Jag förväntas vara duktig. Jag måste vara duktig.

Det är viktigt för mig hur jag och andra beter oss mot varandra. Att vara artig, visa hänsyn, respekt osv. När jag tänker efter så är det ett faktum att jag försöker få mina barn till att vara som en ska vara. De måste ju växa upp till goda och älskvärda medmänniskor (så att de inte skämmer ut mig?). Men när någon så lite som antyder för mig att jag ska vara som en ”ska” slår jag bakut.

Jag avskyr att pressas in en mall för hur jag ska vara. För då är jag inte äkta. Inte fri.

äpplen

Foto: Josefin Haraldsson